www.mikewaxman.se

Inlägg publicerade under kategorin Bok

Av Mike Waxman - 14 augusti 2015 11:45

 

En vansinnig bragd i rockjournalistisk arkeologi

Herregud.

Det här är förstås fullständigt vansinne. Vid en första anblick nästan skrattretande: popkulturhistoria dragen till – och en bra bit förbi – sin allra yttersta spets.

Med över närmare tusen mycket tätskrivna sidor, en handfull opublicerade foton av imponerande kvalitet och en källförteckning som i sig är tjockare än de flesta debutromaner, har Mark Lewisohn, den mest ansedde av världens alla The Beatles-experter, skrivit den slutgiltiga boken om bandet som han själv älskar mer än livet självt – och som enligt officiell konsensus och rockmusikalisk kanon ”förändrade allt”.

 
 

Flera av mina vänner har på sistone sett den här tegelstenen på mitt vardagsrumsbord och nästan undantagslöst har de tittat på den (medan de sneglat på mig med ett markant höjt ögonbryn) och sedan plockat upp den – med två händer, den är ganska tung – och oftast bara sagt ungefär: ”Har någon alltså skrivit a l l t det här om The Beatles? Vad mer finns det att säga?”

Det här inträffar dock sekunderna innan den egentliga chocken infinner sig.

”Titta när det sista kapitlet slutar”, föreslår jag avmätt.

De bläddrar och har mangrant gjort en min jag inte riktigt kan beskriva när de ser att ”Tune in”, kronologisk som den är, slutar den sista december 1962. Beatles slutade att existera som band 1970.

Det här är alltså blott del ett av tre. Och dessutom är exemplaret jag har läst den förkortade och - så att säga - folkliga utgåvan. Det finns en betydligt dyrare och tjockare version, en ”Tune in: Redux”, för de som v e r k l i g e n tycker om The Beatles och behöver sisådär ytterligare 700 sidor om historien som leder fram till The Beatles allra första singel, ”Love me do”.

Mark Lewisohns mastodontverk – som både tog över åtta år att skriva och är över fem år försenad – är på många vis det slutgiltiga beviset på hur rockhistorien har ersatt de lika detaljerade historiska verk av samma dignitet som våra fäder och äldre bröder (för de är helt enkelt oftast medelålders män) alltid önskade sig i julklapp:

den nyöversatta 2000-sidiga Heinrich Himmler-biografin, ”Dagen D: sekund för sekund, del 5” eller ”Winston Churchills liv i fjorton volymer”.

Jag vågar inte ens föreställa mig hur tjocka Lewisohns kommande volymer är tänkta att bli. De som utspelar sig när gruppen faktiskt ”förändrade världen” på en nästan daglig basis fram tills splittringen åtta år senare.

Den som verkligen bryr sig exakt om vilka alla Lewsiohns nya ”avslöjanden” är kommer med största säkerhet att kasta sig över ”Tune in” och jag behöver inte betunga er andra med dem här och nu.

I en text som den här kan de lätt framstå som oerhört triviala, nästan så pass att jag själv känner att jag tvångsmässigt måste driva med dem en smula när man tar ut dem ur bokens kontext. Och det vill jag inte.

För det här är en rockjournalistisk arkeologisk bragd utan motstycke. Men det är också något annat som är minst lika viktigt: och som alla former av kulturjournalistik helst ska sträva mot, om du frågar mig: ”Tune in” tecknar ett av de mest trovärdiga porträtt av det brittiska klassystemet jag har läst, om livet i Englands nordliga industristäder genom två världskrig och hur unga människors liv bokstavligen gick från brunt och svartvitt till sprakande fyrfärg och technicolor.

Den handlar om vad något så enkelt som amerikanska popsånger och en tub brylkräm kunde göra med någon som saknade både hopp eller framtidstro i ett disigt Liverpool 1956.

Och det är nästan som om jag luras in i att ta del av de historielektionerna eftersom jag ju redan tror mig känna huvudpersonerna Harrison, Lennon, McCartney och Starr så väl. Den sistnämnde dyker för övrigt inte ens upp i boken förrän efter 690 sidor. Och till och med birollsstjärnor som Pete Best, Brian Epstein, Klaus Voormann och Stu Sutcliffe är ju gamla bekanta.

Här skildras deras släktträd och familjeband med noggrannhet värdig Proust. ”The ebbs and flows of human lives”, som Mark Lewisohn själv väljer att kalla dem redan i den första volymens förord.

Karl-Ove Knausgårds kamp har knappast en chans mot denna älskvärda dårskap.

Lewisohn är ingen egensinnig popteoretiker – likt en Paul Morley eller Greil Marcus - istället är han en besatt forskare som samlar fakta som en desperat ekorre fyller kinderna med nötter på höstens sista dag.

Han har gjort det längre och mer framgångsrikt än någon av sina konkurrenter och har fått tillgång till mer närgången information om inspelningar, transkriptioner och intervjuoffer än någon annan.

Lewisohns ambitioner (det här är givetvis inte hans första bok om The Beatles) har tidigare öppnat dörrar som aldrig gjorts tillgängliga för någon utanför själva gruppen. Givetvis till hans många konkurrenters enorma förtret.

Lewisohn är visserligen självironiskt medveten om vad han har gett sig in på och är en underhållande och rolig ciceron, men om han, trots detta, egentligen har någon humor förblir oklart. Men också lite ointressant: det här projektet kräver ju lika mycket en lätt hand som ett blodigt akademiskt allvar. Annars gör man inte ett sådant här projekt till sitt livsverk.

Bara de första två av The Beatles omtalade resor till Hamburg där de agerade husband på en mängd klubbar – långt innan någon utanför The Cavern i Liverpool hade hört talas om dem, långt innan deras debutsingel spelades in – resulterade i en sammanlagd scentid på 918 timmar.

918 timmar!

Ibland innehåller sådan ren fakta i en bisats så mycket mer ackumulerad popteori än den smartaste av akademiska essäer. För frågan man genast ställer i sitt eget huvud är ju: hur många andra av historiens stora band hade allt detta bakom sig innan debutsingeln? Hur många artister eller grupper, bestående av tonåringar, har spelat inför publik – oftast dessutom en betalande sådan – i 918 timmar innan de överväger att de kanske faktiskt kan leva på det här? Kanske till och med få en publik som sträcker sig utanför en liten källare i Liverpool och trånga The Star Club på Hamburgs Reeperbahn?

Om man betraktar den första volymen av Lewishons projekt genom John Lennons sarkastiska glasögon när han hävdade att ”The Beatles är större än Jesus” är ”Tune in” det Gamla Testamentet, det Nya Testamentet är fortfarande bara i sin linda.

Enligt författaren ska nästa volym vara klar för publicering om ungefär sex år.

Ja, jag kommer att läsa dem också. Även om jag tror att det kommer att dröja ett halvt decennium eller så innan nästa volym av denna bibliska trilogi är klar för publicering.



PS:Som stor Beatles vän så måste jag givetvis rekommendera denna bibel om dom 4 pojkarna från Liverpool,skriven av den störste och meste,bäste Beatles auktoriteten.T.o.m Paul McCartney sa vid ett tillfälle att:"Mark Lewisohn vet mer än vi alla tillsammans kommer ihåg".


Presentation


Pappa, pacifist, socionom, musiker, elefantskötare, med en filantropisk livssyn.
Swish 0721-599220

Interrail med tåg

rss

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök i bloggen

Arkiv

Twitter

Följ bloggen

Följ www.mikewaxman.se  med Blogkeen
Följ www.mikewaxman.se  med Bloglovin'

RSS

UNICEF

Bloggare

Länkar

Kategorier


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se